Korset – En Radikal Sak
The Cross – A Radical Thing
¨Kristi kors är den mest revolutionerande företeelse som visat sig bland människor. Romartidens kors kände inte till någon kompromiss, det lämnade aldrig några eftergifter. Det vann all argumentering genom att ta död på sin opponent och tysta honom för gott. Det skonade inte Kristus, utan dräpte honom som de andra. Han levde när de hängde upp honom på ett sådant kors och han var död när de tog ner honom sex timmar senare. Sådant var korset första gången det visade sig i den kristna historien. Efter Kristi uppståndelse gav sig apostlarna ut för att predika hans budskap, och det de predikade var korset. Och varhelst de for i världen bar de på ett kors, och samma omvandlande kraft var med dem. Korsets radikala hälsning förvandlade Saulus från Tarsus och gjorde om honom från att ha varit de kristnas förföljare till att vara en stilla troende och en trons apostel. Dess kraft förvandlade usla män till dugliga män. Det skakade sönder hedendomens bojor och ändrade hela den intellektuella och moraliska hållningen i västvärlden.
Allt detta åstadkom det och fortsatte att verka så, så länge det tilläts att förbli vad det varit – ett kors. Dess kraft försvann när det gjordes om från att vara ett dödens verktyg till något som man kunde betrakta för dess skönhet. När man gjorde det till en symbol, hängde det runt halsen som utsmyckning eller tecknade det över ansikte och bröst som ett magins tecken för att utestänga ondskan, då blev det som bäst ett kraftlöst emblem eller som allra värst en fetisch. Som sådant är det vördat idag bland miljoner som inte vet något om dess kraft. Korset når sina syften genom att förstöra ett etablerat mönster, offrets, och skapa ett annat mönster, dess eget. Det får alltid som det vill. Det vinner genom att besegra sin motståndare och tvinga på honom sin vilja. Det dominerar alltid. Det kompromissar aldrig. Det köpslår inte, det överlägger inte. Det ger inte upp en sak för fridens skull. Det bryr sig inte om frid och ro. Det enda som det ser som väsentligt är att få slut på all opposition så fort som möjligt. Kristus sa, med full insikt i allt detta, ”Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig”. Korset gör inte bara slut på Kristi liv, det gör också slut på det första livet, det gamla livet hos var och en som verkligen är hans efterföljare. Det förstör det gamla mönstret, adamsmönstret, i den troendes liv och ser till att det upphör. Sedan låter Gud, han som uppväckte Kristus från de döda, den troende uppstå och ett nytt liv begynner. Detta, och inget annat, är verkligt kristet liv. Men vi kan inte undgå att se den skarpa skillnaden mellan detta sätt att se och det synsätt som är gängse bland evangeliskt kristna idag.
Men vi vågar inte kärvt hävda vårt synsätt. Korset står högt över människors åsikter och inför detta kors måste alla åsikter till sist komma för att få sin dom. Ett ytligt och världsligt ledarskap är redo att modifiera korset för att göra underhållningsgalna småhelgon belåtna och nöjda, dessa som måste ha skoj också mitt i helgedomen, men att göra detta är att bjuda in den andliga förödelsen och riskera att dra över sig Lammets vrede. Vi måste göra något med korset, och det finns bara två sätt att hantera det – antingen fly det eller dö på det. Och om vi skulle vara så dåraktiga att göra ett flyktförsök skulle vi därmed lägga åt sidan våra fäders tro och göra kristendomen till något annat än den ska vara. Det enda vi kommer att ha kvar är tomma ord om frälsning, kraften försvinner samma stund vi lämnar det sanna korset bakom. Om vi är visa kommer vi att göra som Jesus gjorde: tålmodigt uthärda korset och försmå dess skam till förmån för den glädje som ligger framför. Att göra detta är att överlämna hela vårt livs mönster till att ödeläggas för att sedan formas av den styrka som finns till reds i det liv som är utan ände. Och vi kommer att finna att detta är mer än ett poetiskt uttryck, mer än vacker psalmsång och upplyftande känsla. Korset kommer att skära i våra liv där det smärtar som mest, utan att skona varken oss eller vårt noggrant framodlade rykte.
Det kommer att besegra oss och låta våra själviska liv få en ände. Bara då kan vi stå upp till livets fullhet för att formas efter ett levande mönster, nytt och fritt, fullt av gott verk. Den ändrade attityd till korset som vi ser i den moderna församlingen bevisar inte att Gud skulle ha ändrat sig, inte heller att Kristus skulle ha lättat på sitt krav på korsbärande. Det betyder istället att dagens kristendom har rört sig bort från nytestamentlig standard. Så långt har det gått att det inte krävs något mindre än en ny reformation för att återge korset dess rätta plats i församlingens liv och teologi.
