Ekumenik i Bibelns Ljus
Ecumenism in Bible Light
Det finns många levande kristna inom svenska statkyrkan och i andra länders olika kyrkosamfund, och även inom grekisk-katolska kyrkan och inom påvekyrkan finnas uppriktiga kristna här och där. Men därmed är det icke sagt, att katolska kyrkan är riktig eller att statskyrkosystemet är det riktiga. Man må komma ihåg, då man talar om en sådan sak som denna, att göra skillnad på individer och system, annars blir man orättvis.
Skökoväsendet: Först och främst är det fråga om en stor uppslutning av alla kristna samfund på jorden (Upp13). Det skall bliva en stor religiös makt i den yttersta tiden, som skall stå som ett stort religiöst trustvälde vid sidan av det stora politiska trustväldet! En dansk huvudstadstidning skrev härom under veckans lopp, att det ekumeniska mötet och den organisation, som kommer att uppstå därur, blir på det religiösa området, var Nationernas förbund är på det politiska. Det är alldeles riktigt. Det är vad Bibeln säger skall ske. Och en dag skall Kyrkan, denna stora religiösa federation i världen, bli ett sprängbräde för Antikrist.
Den kommer att vara en plattform för vad Skriften kallar "det andra vilddjuret" eller "den falska profeten". Någon säger det är icke fårga om trosfrågor, utan endast om sociala frågor. Mina vänner, vad är detta: "En Herre, en tro, ett dop"? Är det inte själva trosbekännelsens kärna, man här rör vid. Ekumeniska möten måste nödvändigt bidraga till, att andliga gränsliner utplånas, gränslinjer som äro tydligt utmärkta i Guds ord och som måste upprätthållas om ett verkligt, andligt liv skall kunna existera i Guds församling. Luther stod ensam på riksdagen i Worms mot den kyrka som har fått så många hedersbetygelser i dagens ekumenik Luther stod också en gång inför en lysande skara, men han stod där anklagad, för att han förkunnat den personliga frälsningen och för sina angrepp mot en vilsegången kyrka. Och följden av hans förkunnelse var, att en gränslinje åter blev uppdragen mellan sanning och villfarelse i fråga om frälsningen. Det är fruktansvärt, att man tager med ogudaktiga människor av alla slags och så säger, att man vill utföra Kristi församlings uppgift i världen. Borde man icke först se till att få människor omvända. Men här stå vi inför detta, att man vill ha med hela kristenheten i en världskyrka, där man icke längre fäster sig vid personlig omvändelse, utan blott att man är född i ett kristet land och godtager kyrkoformen, även om man opponerar sig mot den kristna lärans viktigaste grundsatser. Huru allvarligt är icke detta!
Jag tänker på de frikyrkliga, som komma med och träffa präster av alla slag. Det är klart att ett sådant möte måste trubba av känslan för den personliga frälsningens betydelse. Det är även en fara för, att gränslinjen mellan tro och otro utplånas. I detta möte äro troligen de flesta, som deltaga, nyteologer, och man gör ingen hemlighet därav. Man tror inte på Bibelns inspiration, på Kristi gudom, på försoningen, på uppståndelsen, på det övernaturliga. och dessa män går i täten för detta arbete. Man har övat sig oerhört med att använda ord, som dölja ens inre avsikter. På detta sätt kommer det ekumeniska att bidraga till nyteologiens framryckning och att sålunda grundvalarna för den levande kristna tron upprivas. Hurur skola de frikyrkliga kunna hävda sanningen om personlig omvändelse som villkor för medlemskap i församlingarna, dopsanningen och andra bibliska läror, då de allierat sig med världskyrkorna. Saken är den att, utan att man vet eller förstår det, så glider man in i något, som man egentligen ytterst inte vill komma in i. Men man är där, och så måste man plåna ut gränslinjerna. En oerhörd fara också därför, att det förebereder katolicismens intåg i landet. Säga vad man säga vill, detta är ett faktum, som ingen människa kan tillbakavisa. Vi ha män i Svenska Kyrkan, som arbeta på lång sikt. Det de inte vinna i dag, det vinna de i morgon. Och så nära, som vi nu äro, att öppna för katolicismen, ha vi aldrig varit. Här finns präster i vårt land, som öppet förklara sina sympatier för katolicismen men ändå stå kvar och äta statskyrkans bröd och underhållas av oss och andra frikyrkliga. Katolicismen är i åntagande allt mer och mer- denna sköka vars händer drupa av blod, denna hemska kyrkan, som har många millioner mäns och kvinnors blod på sitt samvete; denna samvetslösa påvekyrka är på väg att komma in i Sverige igen. Katolikerna äro mästare uti att arbeta bakom kulisserna, och det är icke tu tal om att icke ett sådant arbete pågår också i Sverige. Gud förbarme sig och hjälpa svenska folket att vakna inför detta. Vi ha som protestanter mycket gott, som katolikerna sakna. Ju renare ett folk har sanningen från Gud ibland sig, ju lyckligare är det, och protestantismen är i alla fall renare än den romerska och grekiska katolicismen. Dessa kyrkor och nyteologer skulle icke tänkas existera utan den brinnande urkristendomen, som de nu förakta. De leva som snyltgäster på väckelsekristendomen, utan vilken de icke skulle existera. Den katolska kyrkan har icke kommit till, som den nu är. Nej, den har kommit på avväger, men det goda, som den har i sin lära, är kommit från en levande och brinnande kristendom, från Jerusalem, från pingsten. Och de goda grundsatser, som finnas i den katolska kyrkan, ha kommit från väckelsekristendomen. Jag önskar Gud i himlen, att vi må se, vad en levande församling betyder! Skaran av levande, helgade människor i världen betyder mycket mer än alla ekumeniska möten, ty det är för dessa uppgivna själars skulle, som vreden hålles tillbaka (se Lot- Sodom). När dessa blivit borttagna, komma vedermödans störtfloder över världen. Det är de levande brudesjälarna, som hålla denna störtflod tillbaka.
En levande kristens kraft består i det personliga, en personlig frälsning, Det är det, vi måste arbeta på, att få personer omvända till Gud. Men detta kan icke ske genom kyrkomötebeslutt eller kommitteutredningar. När Gud velat ha något gjort i världen, så har han tagit ut en människa, en man eller kvinna, för sin räkning. När Luther stod ensam på riksdagen i Worms mot den kyrka, som fått så många hedersbetygelser i dagens ekumenik, uträttade han mycket mer än alla dessa prelater här i Stockholm tillsammantagna, ty han stod där, visserligen ensam och underlägsen, i fråga om mänsklig styrka, men gripen av Gud, och den kraft han hade att helt lita sig till, var den gudomliga. De medel däremot, som ekumeniska möten använder sig av och rekommenderar, äro i huvudsak mänskliga. Här stod en ensam man kämpande i levande tro på Gud mot den förenade världs och kyrkomakten och vann en seger, som betydde mer för samtid och eftervärld än alla kyrkomötens alla utrdeningar och resolutioner. Gud verkar genom helt uppgivna personligheter och ofta genom ringa sådana. När Gud skulle frälsa världen, kallade han icke tillhopa hela den judiska kyrkans mest framstående män och rådgjorde med dem om hur världen skulle frälsas. Nej han hade sin egen plan. Herren har något annat att sätta i stället för denna nya mänskliga enhet, som man nu vill framarbeta, och det är Andens enhet, en verklig enhet.
Men den andliga enheter, där den existerar, den bygger inte på yttre system utan på själarnas gemenskap med Gud och därmed följande gemenskap med varandra. Det är den rätta enheten, och en sådan enhet existerar redan verkligen bland Guds folk. Gud utväljer det ringa och använder det för sina höga och heliga syften för att komma det på skam, som menar sig något vara och som är stort i människors ögon. Inför sådana gudomliga redskap och gudasända andliga rörelser ter sig betydelsen av sådant som det ekumeniska synnerligen ringa. Låt oss tro på det gudomliga istället på det mänskliga, tro på Gud, bedja och vänta! Låt oss som Luther ligga på våran ansikten inför Gud! Då äro vi skickliga att fylla våra uppgifter i Guds rike som redskap för andlig väckelse. Gud hjälpa oss!
